Jag tycker väldigt mycket om att högläsa. När mina barn var för små för att tillgodogöra sig skriven text, gjorde jag det ofta och med stor glädje. När de blivit läskunniga, fortsatte jag med det under flera år. Jag minns att jag läste David Copperfield för dem och Njáls saga. Det mesta av det jag läste har jag glömt. Men jag tror: Steinbecks Pärlan och några av Narnja- och Mumin-böckerna också, ja, och så Gösta Berlings saga.

De tyckte om att lyssna, inbillade jag mig. Jag tyckte om att registrera deras reaktioner. Vad gick hem? När tittade de bort? Detta var under de sammanlagt tolv år som jag var anställd på Sveriges Radio och var producent på vetenskapsredaktionen och läste mina radiomanus från en studio eller sände direkt på plats, som det hette. Det var på sätt och vis en instrumentell situation: jag övade mig på mina två barn och mitt yrkeskunnande kom dem till del.

Det verbala, det muntliga, har alltid roat mig. Jag stod några år i katedern innan jag kom till radion. ”Varför gick du inte in vid teatern?” sa min vän Stig Ramel som själv hade teatermänniskor i familjen. Efter radion kom jag till en tidning. Där hade jag en närmaste kollega, Peter Luthersson, nyligen avliden. Vi brukade gå in i varandras rum: den ene läste upp sitt artikelmanus för den andra, och sedan tvärtom. Man gjorde upptäckter då, lärde sig då.

Egentligen var det skrivandet, inte pratet, som lockade mig till journalistiken – men de uteslöt ju inte varandra, de understödde varandra. Jag hade en svärfar, lärarutbildad, med en huvudsaklig gärning inom förlagsbranschen, som efter pensioneringen läste in dagstidningar för synskadade. Han sade till mig att det var det roligaste jobb han haft i hela sitt liv. Han som gav ut böcker var också en ivrig radiolyssnare.

Men för att läsa ett radiomanus eller läsa in en taltidning måste du har lärt dig att – läsa. Det vill säga du måste veta vad som står i en text, och när du har lärt dig vad texten handlar om får du ut mycket mer av vad som står i den texten och kan ge det till andra. Det är det all undervisning går ut på: lärandet och läsandet som går hand i hand. Viktigt inlärande går ut på att lyssna till vad en kunnig lärare – i vilket ämne det än gäller – har att förmedla. En duktig lärare måste vara en god talare.

Lyssnandet kan med andra ord inte ersätta läsandet utan ger en vägledning in i läsning, i den bokliga kunskapen, i det skrivna. ”Lyssneläsande” är en skvader, det är varken det ena eller det andra. Den som har svårt med läsförståelsen behöver få hjälp med detta, och den bästa hjälp han eller hon kan få är att lyssna på en engagerad lärare som står i katedern och ger ingångar till texten, kanske högläser hela stycken ur ett verk eller en lärobok.

”Lyssneläsande” förefaller mig vara en passiv pedagogik, ett slags eskapism. Du kan inte ställa en fråga till något som är inspelat, men det kan du göra till en person som står i katedern och går omkring i klassrummet. Det är klassisk – aktiv – pedagogik. Inte kan du heller avbryta eller ställa en fråga till en radioröst. Det stämmer. Men du kan i efterhand höra av dig till denna röst: det kallades på min tid för lyssnarfrågor. Numera kan man också gå tillbaka till redan sända program och lyssna till dem digitalt. Då blir frågandet mer initierat. Det bästa är förstås att man skriver ned det man har på hjärtat och sänder det till producenten.

Unga människor som är klent kognitivt utrustade behöver särskilt mycket hjälp med sådant. Katederundervisning är en beprövad metod, oändligt överlägsen det passiva ”lyssneläsandet”. Den sätter också en standard för den talade retoriken, vilket för en växande människa måste vara nog så viktigt som motoriken. Sedan är det bara att bygga vidare på dessa kompetenser. På radion ingick röstvård i anställningsförmånerna. Sådan fick vi också i mitt gymnasium.

Nu blir det inte längre så mycket radio för mig, och inte så mycket skrivande journalistik heller. Men flera av mina vänner – pensionärer – är förebildliga. De ägnar sig som volontärer åt att ge läxhjälp, andra gör timmar på SFI. Det är bara underbart.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)