Nyheten om att det holländska förlaget Veen Bosch & Keuning (VBK) har bekräftat sina planer på att använda AI för att översätta skönlitteratur har väckt en tankeväckande debatt. Vissa tror att det innebär början på slutet för mänskliga översättare, medan andra ser det som att en ny värld av möjligheter öppnas för att ge mer litteratur till ännu fler människor. Dessa argument blir allt mer högljudda i takt med att utvecklingen av AI accelererar i en allt snabbare takt.
Den här debatten intresserar mig eftersom jag i mitt arbete undersöker skärningspunkterna mellan konst, etik, teknik och kultur, och jag har publicerat forskning inom områden med framväxande teknik, särskilt i relation till mänsklig förbättring.
För varje ny teknik handlar debatten om vad vi har att förlora på att ta till oss förändringarna, och när det gäller AI är detta ett eko av utvecklingen inom den genetiska vetenskapen på senare tid. Men på något sätt, när vi blandar oss i kultur och mänsklig historia, kan det verka som om något ännu mer grundläggande än DNA står på spel.
Skönlitterär översättning, med sitt komplicerade språk, sina känslomässiga undertoner och nyanser, har traditionellt varit en domän för skickliga mänskliga översättare. Men det här initiativet att använda AI för översättning av skönlitteratur kan vara ett tidigt försök att rubba det som ofta betraktas som den sista bastionen för mänsklighetens mest anmärkningsvärda - och kanske oersättliga - prestation: förmågan att uttrycka komplexa mänskliga känslor genom ord.
Beslutet att använda AI för att översätta böcker väcker därför en viktig fråga som berör kärnan i vår oro för att AI ska få företräde framför mänskliga ansträngningar: kan en maskin fånga de nyanser som ger skönlitteraturen dess djup, eller är den helt enkelt för komplex för en algoritm?
Till människans försvar kan sägas att språk - särskilt inom litteraturen - inte bara handlar om ord. Det handlar om kulturella sammanhang, undertext och författarens distinkta röst. Därför är det bara en människa som förstår både språk och kultur som kan översätta en berättelse på ett korrekt sätt utan att förlora dess kärna.
Ändå har maskininlärning gjort extraordinära framsteg när det gäller att förstå språk, vilket bäst bevisas av den senaste versionen av Chat GPT, som innehåller en ljudkonversationsagent.
Vi verkar ha nått en punkt i utvecklingen av AI där dess förmåga att använda språk på ett adekvat sätt motsvarar mänsklig funktionalitet i en rad olika situationer, från chatbottar i kundtjänst till ett växande antal verktyg för hälsodiagnostik. Till och med Världshälsoorganisationen har skapat och distribuerat en AI-”hälsoarbetare” med hjälp av en konversationsplattform.
Naturligtvis är det också så att mänskliga översättare, trots sin expertis, ibland missar nyanser eller gör fel. Och bland akademiker och litterära purister finns det en stark tro på att man måste läsa en bok på originalspråket för att verkligen förstå författarens avsikt.
Att lära sig alla språk för att kunna läsa alla böcker är naturligtvis opraktiskt. Men om man inte förstår ett visst språk kan det hindra oss från att upptäcka stora inhemska litterära verk som kanske aldrig kommer att översättas till våra egna språk. Av denna anledning kan vi föra fram ett argument för social rättvisa för att använda AI-översättning för att radikalt utöka tillgången till insikter från många kulturer och deras olika språk. På denna grund är AI-översättning mer moraliskt problematiskt att undanhålla än att tillåta.
Det är här AI-översättning är lovande: att utöka tillgången till litteratur för dem som annars kanske aldrig skulle få chansen att ta del av den.
Potentialen här är enorm. Endast en liten del av världens litteratur översätts någonsin. Om AI kunde öka den andelen skulle det bredda tillgången till olika röster och idéer, vilket skulle berika det globala litterära landskapet. Och för verk som kanske aldrig hittar en mänsklig översättare på grund av kostnad, språk eller nisch, kan AI vara det enda hållbara sättet att föra ut verk till nya målgrupper.
Men AI:s framfart inom översättning har förstås också sina baksidor. Om AI ersätter mänskliga översättare riskerar vi att förlora inte bara deras hantverk utan också deras insikter och den kulturella förståelse de bidrar med. Och även om det är lätt att hävda att AI bara bör användas för verk som annars inte skulle översättas, kan det fortfarande undergräva den ekonomiska bärkraften för mänsklig översättning, vilket ytterligare minskar efterfrågan på mänskliga översättare.
Men det behöver inte vara ett antingen-eller-scenario. AI kan fungera som ett verktyg för att förstärka, inte ersätta, mänskliga översättare. Översättarna skulle kunna vara delaktiga i att förfina AI-modellerna, säkerställa högre noggrannhet och kvalitet samt välja ut verk som ska översättas.
Föreställ dig en värld där översättare och AI arbetar tillsammans och tänjer på gränserna för vad som kan åstadkommas. Om AI kan hjälpa till att översätta fler böcker kan samarbetet leda till en mer inkluderande tillgång till global litteratur, vilket ökar vår kollektiva förståelse för olika kulturer.
Om AI på lång sikt för oss närmare en värld där alla böcker på alla språk är tillgängliga för alla, är det en fantastisk vision som är värd att ta till sig. Dessutom används realtidsöversättning i vissa kritiska miljöer.
I ett av mina nuvarande projekt har min samarbetspartner, teknikföretaget MyManu, redan banat väg för öronsnäckor med realtidsöversättning, som används i en del anmärkningsvärda sammanhang, till exempel för att hjälpa asylsökande att förstå och kommunicera mer effektivt när de anländer till ett nytt land.
Vägen framåt kommer att kräva en balans: att använda AI för att utöka litteraturens räckvidd, samtidigt som man bevarar och värdesätter de mänskliga översättarnas oersättliga konstnärskap. Men alltmer ser det ut som om vi bara skrapar på ytan av de enorma möjligheter som den nya tekniken erbjuder.
Andy Miah
Artikeln publicerades i The Conversation den 8/1 2025 och innehåller också illustrationer.
(Denns nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)