Jag  läser just nu Philip Seargeants bok ”The Future of Language” 1) och stötte för första gången på ordet conundrum. Eftersom jag inte omedelbart kunde lista ut dess innebörd, var jag tvungen att slå upp ordet i ett lexikon. Det betyder enligt mitt lexikon 1) gåta, särskilt som bygger på ordlek; 2) kvistig fråga, kinkigt problem; eller 3) dilemma. Seargeant använder det mest i den tredje betydelsen.  Ordet har en uppenbar latinsk form, men verkar vara ett låtsas-latinskt ord enligt en brittisk etymologisk ordbok:

1590s, an abusive term for a person, perhaps meaning "a pedant;" c. 1600, "a whim;" 1640s, "pun or word-play," a word of unknown origin, said in 17c. to be Oxford University slang. Perhaps the sort of ponderous mock-Latin word that was once the height of humor in learned circles; Skeat suggests Latin conandrum "a thing to be attempted" as the source. Also spelled quonundrum.

From 1745 as "a riddle in which some odd resemblance is proposed between things quite unlike, the answer often involving a pun." (An example from 1745: "Why is a Sash-Window like a Woman in Labour? because 'tis full of Panes"). (Källa: https://www.etymonline.com/word/conundrum)

Översättning: 1590-talet, ett skällsord för en person, kanske med betydelsen ”en pedant”; ca 1600, ”ett infall”; 1640-talet, ”ordlek”, ett ord av okänt ursprung, som på 1700-talet sades vara Oxford University slang. Kanske den typ av tungt låtsas-latinskt ord som en gång var höjden av humor i lärda kretsar; Skeat föreslår latinska conandrum ”en sak som ska försökas” som källa. Stavas även quonundrum.

Från 1745 som ”en gåta där någon udda likhet föreslås mellan saker som är helt olika, och där svaret ofta innebär en ordvits”. (Ett exempel från 1745: ”Varför är ett Sash-fönster som en kvinna i arbete/som håller på att föda? för att 'det är fullt av rutor”).

Den etymologiska ordboken online anger också lustigt nog  att användandet av ordet har fått ett uppsving under senare år.

Det hela påminner om ordet ”eksmera”´(uppskatta) i hälsingedialekterna, som fascinerade mig som barn, innan jag förstod att det var franskans ”estimer” som hade inlånats och anpassats. Men formen estimera förekommer i rikssvenskan.

1) Se intervju med Philip Seargeant i Live Science den 24/9 2024 

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)