Härommorgonen hade vi gökotta på det omtalade naturområdet Grönet vid Brantevik, Österlen. Några hästar betade på lite avstånd,  klipporna vid havet hade ännu inga badare; för kallt vatten för de flesta även om vinterbad blivit populärt. Vi satt i en glänta med utsikt över havet, Bornholm kunde skymtas vid horisonten, några segelbåtar passerade på väg mot Simrishamn med bara focken hissad, det blåste hårt. Där vi satt i gläntan var det behaglig lä, solen tittade fram då och då. Fåglarna sjöng och nu fick vi lära av Magnus Ullman, välkänd ornitolog, vilka fåglar som sjöng just där denna morgon och vilka olika ramsor hannarna kan använda (det är hannar som sjunger). Gransångaren, vanlig i området sjunger på ramsan ”salt sill, salt sill” och Ringduvan ”jag har ju en ring, jag har ju en ring” medan Rödstjärten använder engelska ”please to meet you”. Nåja, något i den stilen.

När det kom till Rödstjärten blev vi uppmärksammade på att innan hannen startar den riktiga sången har han ett litet svagt förljud som om han harsklar sig eller som en förberedelse, kanske uppsjungning. Det fick mig att tänka på något som plötsligt har dykt i talet bland människor i offentliga sammanhang. Efter t.ex ett misslyckat skidlopp i elitklass, efter en förlorad fotbollsmatch i kvalet blir det intervjuer i TV med de besvikna. Hur många gånger ser man inte hur de böjer lite på huvudet och så hör man hur de långsamt börjar (bort)förklaringen med "Nej men”. Lyssnar man på TV utfrågningar av politiker och experter av olika slag hör man också ofta hur de börjar meningen med ”Nej men”, kanske ibland med ”Ja men”, även det en uppsjungning? Eller vad handlar det  om? Betänketid, ett medietekniskt grepp?

Har någon läsare förslag på vad detta nya språkbruk kan bero på? Om ni nu tycker att det är det, stämmer det kanske inte att man/vi börjat härma Rödstjärten?

Monika Olin Wikman

(Tidigare publicerat i bloggen Ditt eget rum  den 3/6 2022. Här med skribentens tillåtelse.)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)