Språkförsvaret
Antingen försvaras svenskan eller så försvinner den
Nathan Schachar skriver idag (bakom betalmur) i Dagens Nyheter bland annat:
”2004, på ett svenskt kafé, sade den unga servitrisen ’yes’. Strax hörde jag ordet igen, och allt oftare. I mars 2018 var det nya ordets segertåg komplett, då en medlem av regeringen svarade ’yes’ på en reporters fråga. Det är sällan ett språk importerar så högfrekventa ord. När det sker är det uttryck för en långt framskriden kulturell underkastelse. Det turkiska ordet för ’nej’, hayir, är härlett ur det arabiska ordet för ’bra’. Kanske de artiga osmanerna, hellre än att kasta ett ’nej’ i ansiktet på motparten, vek undan med en eufemism. Turkarnas språk var i sekler sammanflätat med arabernas. Den ursäkten står inte vårt förfogande…
”Detta armod försvaras ibland med klyschor om att ’språk alltid förändras’. Att något sker är inget skäl för att det bör ske, varken i språket eller på gatan. Ingen högkultur kan vidmakthållas utan språklig precision och konstans. Svenskan är på väg att mista dessa egenskaper, utan synbar debatt eller ånger. Judarna gick över från hebreiska till arameiska på mindre än hundra år 600-500 f.Kr; palestinierna från arameiska till arabiska lika hastigt 1200 år senare. Antingen försvaras svenskan eller så försvinner den – som de flesta språk gör till slut.”
(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)