Det fanns en tid då svenska liberaler jämförde Sverige med Sovjetunionen och uppmanade oss att sätta stopp för frihetsinskränkningarna i förmyndarsamhället. Men hur ska nu vanligt folk i det här landet uppleva ett skolsystem som gynnar de rika och missgynnar de fattiga? ”Dagens urvalssystem är naturligtvis inte perfekt, men att slopa det fria skolvalet vore ett misstag”, hette det i huvudledaren i liberala HD/SDS den 3 december. Den utvecklar sig till ett envist försvar för det existerande friskolesystemet. Inte ett ord om skolpengen, den beräknade utbildningskostnaden som går till den skola eleven väljer. Den är ju själva kärnan i systemet, den frukt som skolkapitalisten är ute efter att plocka och som sedan i förädlad form flyter in på konton i främmande länder. Ur allas vår gemensamma statsbudget tas alltså hundratals miljoner som satsas i ett system som för det första ökar segregationen och för det andra berikar de redan rika.

Närmast som ett skämt verkar det ystra infallet (på tyska: Schnapsidee) att friskolereformen från 1990-talet skulle ha inneburit ökad valfrihet för mindre bemedlade familjer. Om man till detta lägger att det bland friskolorna också finns s k språkbytesskolor som ersätter det svenska språket med engelska – då framstår det hela som horribelt och helt orimligt i en demokrati. Frihet, frihet, ropas det i ledarartikeln och med en suck nämns jämlikheten. Men den liberala franska revolutionens tredje slagord – broderskap (eller solidaritet, som man säger idag) – vart tog det vägen?

Bo Alvberger

(Denna nätdagtbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)